olives.blogg.se

Det verkar ganska otroligt att alla här i världen är så jäkla onormala. Alla kan inte vara onormala,  för om alla skulle vara onormala skulle det inte vara onormalt längre. Alla är unika, det kan jag hålla med om, men att vara onormal är en annan sak. Punkt. 

 

Alla säger att de skrattar för mycket för sitt eget bästa och att de ärlig talat skrattar heeela tiden. Sen när jag möter dem irl är de inte riktigt som de har beskrivit dem själva. Det är ok att inte vara en s.k skrattmås, det är ingen som dömer en efter hur mycken man skrattar eller så. Däremot döms det, eller jag "dömer" personer som pressar fram en helt fake skratt, för att verka lite "galen". 

Tydligen är det väldigt eftertraktakt att vara en galen person som skrattar hela tiden, man har fått för sig att det är lite charmigt. Men finns det inte andra förmågot som är charmiga också? Att vara snäll tex? Det tycker jag iallafall är en grymt underskattad egenskap som vi defenitivt borde sätta mer vikt i.

Visst, det ör roligt att ungås med skrattiga personer. Jag gillar att ungås med strattglada människor och har flera vänner som faktiskt är som alla andra beskriver sig själva. Men för den delen tycker jag inte mindre om att vara med med de som inte skrattar lika mycket. Egenskaper som att vara glad, trevlig eller snäll står lika högt upp på listan enligt mig.

 

Om jag skulle beskriva mig själv skulle jag säga att jag är glad och förhoppningsvis snäll. Jag ser mig själv som snäll, men alla tycker olika. Men jag skulle inte säga att jag är särskilt strattglad, visst jag kan få attacker ibland när jag går på stan, utan anledning. Men jag skrattar inte 24/7. För jag är inte en sån person. Men det betyder väll inte att jag inte är bra?